Trygga Sverige

Hello.
Längesen, jag vet. Jag har jobbat extremt myckt nu, och den lediga tiden har jag umgåtts med mina vänner för att jag inte kunnat det när jag jobbat. Men idag när jag gick hem från Konsum upptäckte jag en sak jag började fundera på.
Tvärtemot vad jag alltid trott så daltas det fan lika mycket med små pojkar som med flickor. Hela Norrahammar är fullt av kärringar som skriker att de inte ska cykla för nära vägen, att de inte ska gå balansgång på räcken som är bredare än de själva, att de inte ska ramla i asfalten för då slår de sig och de ska inte ramla i gräset för då skitar de ner sig och gräsfläckar går inte bort. (Det är faktiskt så, Via-reklamen är lögn.) Flickorna får i och för sig inte en chans att ramla, för mammorna har satt pinnar bak på cycklarna som de håller i. Plus stödhjul! Om ett tåg så kör på den ungen kommer ungen smulas sönder men cyckeln kommer fortfarande stå på hjulen. För en mor släpper inte.
Men frågan är ju då hur långt det går att skydda ett barn, eller en vuxen, innan man hindrar dem från att utvecklas. Engla, som alla känner till vid det här lagret, hade fem km att cykla hem. Ca iallafall. Hon och hennes mor hade telefonkontakt flera gånger på den sträckan, ändå vet ni vad som hände. En psykopat behöver inte många sekunder för att länga in en 10-åring i en bagagelucka. Så hur skulle man ha skyddat henne? Om nu hennes mördare är så störd om han verkar kanske det inte hade hjälpt ens om mamman kommit och hämtat henne. Och ett samhälle där alla ungar åker hem ifrån en fotbollsträning i en skottsäker buss är ju såklart inte möjligt. Ändå är det på något sätt det samhället vi är på väg emot.
I Brasilien där jag va förra våren va skillnaderna extremt tydliga, men de blir tydligare och tydligare överallt. I Brasilien såg man rika barn färdas till och från skolan i pansarskottsäkra bilar. Liksom pengar till tillexempel bankomater. Det satt en tjock man med en kulspruta i bilen och en man med kulsprutan dragen med fingret på avtryckaren stod och bevakade han som bar pengarna.
De fattiga barnen däremot färdades i pickuper utan tak, precis som döda djur. I Sverige är det ju inte riktigt så än, men det är det vi är på väg emot. Nazifuhrer Jan Björklund fixar.
Jonas Gardell skrev en gång en dikt som heter "Varför tycker vi inte om feta barn?" där han börjar med just den frågan men sen rinner det ut i att människan tycker ju inte om feta vuxna heller. Eller negrer. Eller bögar. Tills vi lär känna dom. Alla invandrare har nån gång hört " Det finns för många av er, men du är okej".

Slutsatsen är alltså att vi inte tycker om människor vi inte känner, och vi lär aldrig känna nya människor för alla är ett potentiellt hot mot vår och våra barns säkerhet. Ge detta 30 år tills de som är i femårsåldern idag som aldrig har fått ramla har skaffat barn. Min generations barnbarn kommer ha hjälm när de sitter i soffan. Hoppas jag slipper se det.