Hopp

Englas mördare erkännde igår. Det mordet och ett till. Jag hatar att säga va va det jag sa så jag gör inte det. Läs förra inlägget jag skrev istället. Och nej, självklart visste inte jag att det va han, men han va ju en pedofil/våldtäcksman som suttit inne för det och sen släppts ut. Han skulle aldrig ha släppts ut. Ingen av dom ska det. Basta!

Roligare nyheter gäller lördag. Då har jag och min vän Maya födelsedagsfest. Maskerad med temat låttitlar. Alla är välkomna. Så kom!

Annars är det dåligt med nyheter. Har börjat jobba igen efter ledigheten. Hela helgen och nu ska jag jobba i natt också. Min tid räcker inte till ibland. Ibland kan jag känna att ju mer jag försöker räcka till för allt jag vill, desto sämre blir det. Som när man ska dra loss ett rep som fastnat runt nåt och ju hårdare man drar, desto hårdare dras snaran åt. Men jag gör mitt bästa. Har en ganska intensiv period framför mig nu, med Englandsresa den 25e, Valborg i Uppsala den 30e och syrrans student något längre fram. Men som en vis författare sa, man ska inte oroa sig för framtiden, den kommer ändå. Det gäller bara att prioritera rätt, och det är inte alltid så jävla lätt. Jobba gör man ju egentligen bara i grund och botten för att ha råd med en dräglig fritid. Så så pass måste väl jag också jobba. Men först kaffe!

Charlton Heston hade förresten dött i förra veckan. Det hade jag missat, men det va fan på tiden. En bra skådespelare som tyvärr kommer bli ihågkommen som idioten i NRA. Ni vet, han i Bowling for Colombine, From my Cold dead hands. Världen är nu en hatare mindre.

Engla

Engla, den där tioåriga flickan ni sett på löpsedlarna, är visst fortfarande försvunnen. En man är gripen på sannolika skäl, mobilen spårad och cykeln hittad men ingen flicka. Märkligt. Och snart går det inte hålla honom längre om de inte hittar nya bevis. Enkel lösning. Lås in honom för något annat. Bara han är borta från allmänheten på gatorna så är väl ett stort steg taget.
Men tänk om han är oskyldig?
Ja, tänk om. Han har ju historia av att antasta barn, han ska inte vara ute från början! Lås in honom, släng nycklen och skratta åt honom när han säger att han blir hungrig.
Och nej, jag är ingen trångsynt sadist. Jag har full respekt för de allra flesta människor, jag har vänner som suttit inne bra länge. Alla människor kan vid något tillfälle tvingas stjäla. Om jag som medelklass stjäler från en hemlös måste väl det vara ett större och allvarligare brott än om en hemlös stjäler från mig? Alla sexualbrott och bortrövanden och övriga brott mot en männioskas person är såklart allvarliga, men rimligen måste det vara ännu allvarligare om brottet riktas mot en försvarslös, i detta fall en tioårig flicka som va på samma ställe som en vuxen man. Och jag utgår inte från att den häktade mannen är skyldig, men någon vuxen man har ju gjort detta. Barn rövar inte bort barn, och kvinnor är i princip aldrig pedofiler.
Tito Beltran fick 2,5 år eller något sådant för våldtäkt, jag blir vansinnig när jag tänker på det. Rätten hade en enda sak att ta ställning till, skyldig eller oskyldig. En oskyldig människa ska rimligen inte straffas, en skyldig våldtäcktsman ska aldrig mer bli fri. 2,5 år känns som en märklig kompromiss mellan åtalanden och försvaranden.
Jag har som sagt vänner som är dömda för mer eller mindre allvarliga brott, och som jag sa kan ödet göra oss allt till tjuvar eller faktiskt få oss att döda för att rädda oss själva. I sådana lägen är inte allt svart eller vitt. Om jag kör bil i 180 för att min vän i bilen håller på att förblöda och jag kör ihjäl någon finns ju ändå en försvarande omständighet att ta hänsyn till. Man måste se gråskaligt från fall till fall. Känner en människa som suttit ett år för stöld, men jag skulle lätt lämna min plånbok hos honom. Han har sonat sitt brott och suttit av sitt straff. Pedofiler och våldtäcktsmän har jag däremot dåligt med förståelse för. Det är ju på grund av människor som Hagamannen och Tomas Quick det finns dödsstraff i andra länder.

Rika barn leka bäst

Att leva sitt liv icke-materiellt känns mer och mer omöjligt i denna världen. Som alla andra vill jag vara så lite beroende av materiella saker som möjligt, men de finns där överallt. Och man kan liksom inte låta bli att kolla på TVn när man går förbi den och den är på, man kan inte låta bli att kolla sin mail varje dag fast man sällan får något som inte kunde vänta ett par dagar till. Allt detta som i grunden handlar om reklam. För det är inte de bästa varorna som det säljs mest av. Det är de företag som är bäst på att göra reklam för sig som säljer mest. I USA hade de reklam för Coca Cola på taket på en skola (i Minnesota om jag minns rätt) bara för att det flög flygplan ganska tätt över den. I Sverige använder vi B-kändisar. Pernilla Wahlgren är senaste tillskottet. Hon berättar för oss vilken hårfärg vi ska använda för att vara lyckade människor. Allt handlar om att man ska sälja. Och de inbillar oss med sitt Omega 3-snack att de bryr oss om hur vi mår. Det gör de inte. Företag bryr sig om konsumenter, inte människor. Ge folket vad folket vill ha. Det är därför feta män inte gör reklam för Coca Cola Light eller Gilette. Inte för att feta män inte dricker läsk eller för att de inte rakar sig. Folket vill ha vad de betalar för, de vill bli som han på Gilettepaketet. Och de vill bli det den snabba vägen, genom att använda samma varor som den lyckade människan.

Numera är det reklam för alkohol på vissa tider, sent på kvällen. Motiveringen till att man inte visade alkoholreklam innan va att det kunde få ungdommar att börja dricka mer och tidigare. Fint tycker vi konsumenter, företag som bryr sig och heder åt TV3. Jag tycker faktiskt det också är ganska inkonsekvent. Vi kan inte visa reklam för Jäger på dagarna för då super ungarna för de vill vara som han i reklamen, men vi kan visa anorektiska Hennes & Mauritz- modeller gå på catwalk i underkläder när som helst. Som om alla mobbade mellanstadieflickor inte skulle vilja va som dom, med rika män som dreglar och kastar pengar efter dom.

Varje männska har ansvar för sig själv säger konsumenterna då. Också märkligt. Att alla har ansvar för sin egen lycka köper jag, men att vi ska prackas på detr från media och samhälle när vi har fullt upp att motivera det för skolkamrater och kollegor känns märkligt. Att anse att H&M inte har ansvar för ätstörningar är som att anse att vapentillverkare inte har ansvar för att folk mördas med deras vapen.
"Vi visste ju inte vad de skulle använda pistolen till, vi trodde han kanske skulle skuta på tomburkar i skogen."

18-årsgräns på reklam kanske vore en bra ide´. Eller ingen reklam men en strängare TVlicens och lite dyrare tidningar. Eller va tror folk?

Fick ett ryck idag och lyssnade igenom alla Allan Edwalls skivor. Ett musikaliskt geni. Egentligen den enda som textmässigt iallafall är värd att kalla Sveriges Bob Dylan. Alla hans vändningar i historierna, från misär till glädje och med otippade slut blir man helt bländad av. Det är så jag vill skriva musik. Va han har som Dylan saknar är ju helt klart livserfarenhet. Dylan må ha rest hur många varv runt jorden som helst, men Edwalls tolkningar av fattigdomens Sverige kommer en männsika som varit mångmiljadär i massor av år aldrig kunna greppa.
Förhoppning är väl kanske hans allra bästa låt, med alla tvära kasst man kan tänka. Plus riktigt bra melodi och form på låten. Det är kanske på grund av hans ganska ofta ganska bristfälliga arrangemang som han inte fått den storhet han förtjänar. Det va ju det Ted Gärestad levde på. Han hade Det. Ingen vet riktigt vad Det är, men det räcker att höra 10 sekunder av en Gärestad-låt, så vet man att det är Gärestad. Man kan bara inte förväxla honom. Det coola med Edwall och Dylan är ju dock att alla låtar skrivna på 70-talet (det har hänt mycket med världen sedan 70-talet) är ju att de fortfarande är så aktuella. De flesta av låtarna hade lika bra kunnat vara skrivna idag. Good stuff.

Jag måste ta tag i mitt gitarrspelande. Man får ju ångest när man inser att Håkan Hellström lever på musiken medans andra band som skulle vilja inte gör det.