Fick ett ryck idag och lyssnade igenom alla Allan Edwalls skivor. Ett musikaliskt geni. Egentligen den enda som textmässigt iallafall är värd att kalla Sveriges Bob Dylan. Alla hans vändningar i historierna, från misär till glädje och med otippade slut blir man helt bländad av. Det är så jag vill skriva musik. Va han har som Dylan saknar är ju helt klart livserfarenhet. Dylan må ha rest hur många varv runt jorden som helst, men Edwalls tolkningar av fattigdomens Sverige kommer en männsika som varit mångmiljadär i massor av år aldrig kunna greppa.
Förhoppning är väl kanske hans allra bästa låt, med alla tvära kasst man kan tänka. Plus riktigt bra melodi och form på låten. Det är kanske på grund av hans ganska ofta ganska bristfälliga arrangemang som han inte fått den storhet han förtjänar. Det va ju det Ted Gärestad levde på. Han hade Det. Ingen vet riktigt vad Det är, men det räcker att höra 10 sekunder av en Gärestad-låt, så vet man att det är Gärestad. Man kan bara inte förväxla honom. Det coola med Edwall och Dylan är ju dock att alla låtar skrivna på 70-talet (det har hänt mycket med världen sedan 70-talet) är ju att de fortfarande är så aktuella. De flesta av låtarna hade lika bra kunnat vara skrivna idag. Good stuff.

Jag måste ta tag i mitt gitarrspelande. Man får ju ångest när man inser att Håkan Hellström lever på musiken medans andra band som skulle vilja inte gör det.